Fästingar

Här är allt du behöver veta om de små blodsugarna som kan göra livet surt för både hund- och kattägare. Just nu går vi in ​​i högsäsong för fästingar, och vi har bett vår veterinär berätta lite om fästingen och farorna.

Vad är egentligen en fästing?

Fästingen är en parasit som förekommer över hela Europa utom i nordligaste Skandinavien. Den livnär sig främst genom att suga blod från olika djur, som t.ex. kor och rådjur, men kan också lätt söka måltider från husdjur och människor.

Fästingshonan producerar runt 2000-3000 ägg, som läggs på marken, där den kalkfattiga och fuktiga jorden ger optimala förutsättningar för utveckling. Efter några veckor kläcks äggen och larverna kommer fram. Larverna fäster sedan vid ett passerande djur och suger tillräckligt med blod i 2-3 dagar för att utvecklas till nymfer. Utvecklingen tar i allmänhet 1 år. Nymferna fäster sig igen vid en ny värd och suger ytterligare blod  under 3-4 dagar innan de tappar och går in i vuxenstadiet under sommaren. Som vuxen fäster fästinghonan sig på en större värd för att suga blod i 7 till 10 dagar. Här försöker även fästinghanen att fästa sig, men bara för att para sig med fästinghonan. Cykeln från ägg till vuxenstadiet tar cirka 3 år.

De små fästingarna är de farligaste

Som utgångspunkt suger larver helst blod från smågnagare som möss och här är risken att bli infekterad med virus och bakterier ganska stor. Därför anses nymfstadiet vara det mest smittsamma. Vuxna fästingar bär också på smittämnen, men eftersom det finns betydligt fler nymfer än det finns vuxna så utgör nymferna troligen störst smittorisk. Där den vuxna fästingen före måltiderna är 3-4 mm lång kan nymfen kännas igen på sin betydligt mindre storlek på ca 1-2 mm. Väl försedd med blod expanderar den vuxna fästingen till mer än 10 mm i längd.

Var ska man vara extra uppmärksam?

Fästingen ligger bäst i områden med relativt hög luftfuktighet i jorden och med god tillgång till “blodgivare”. Därför letar den efter fuktiga ängar, myrar, skogsmarker och gräsmarker där det finns möss, igelkottar, ödlor, harar, nötkreatur, får och framför allt rådjur. Ligger temperaturen dessutom mellan 7 och 30 grader blir det knappast bättre.

Träfästingen gillar att “anfalla” från ytterkanten av grässtrån eller små grenar och sitter vanligtvis inte högre än 40-50 cm över marken. Den väntar på att ett djur eller en människa ska gå förbi och den följer framför allt bytens temperatur, rörelse och lukt. Det finns faktiskt indikationer på att vissa kroppslukter inte verkar särskilt attraktiva för fästingen och därför finns det t.ex. vissa människor attackeras mer sällan än andra.

Vilka sjukdomar riskerar ditt husdjur att drabbas av?

När fästingen äter sin måltid, kvitterar den genom att spotta i såret/blodet på bytesdjuret. Om fästingen är infekterad med t.ex. Borrelia och Anaplasma/Erhlichia eller med TBE-viruset kan dessa smittämnen överföras till ditt husdjur och i vissa fall orsaka sjukdom.

Även om inte alla fästingar bär runt på smittämnena, och även om det är sällsynt att t.ex. hundar utvecklar sjukdom är det en bra idé att ta bort fästingarna direkt efter att de upptäckts och helst inom 24 timmar efter bettet. Skulle din hund, efter att ha blivit biten av en fästing, utveckla feber, nedsatt aptit, depression, hälta, svullna lymfkörtlar, kramper eller förlamning ska du omedelbart söka veterinär.

Förebyggande och goda råd

Hos veterinären kan du få receptbelagda preparat (tabletter och prickmedel) som är effektiva för att förebygga fästinginfektion. Du kan köpa spot-on medel (droppar för utvärtes bruk) över disk. Om du föredrar tabletter eller spot-on är till stor del en fråga om temperament på djuret – ​​eller om du överhuvudtaget vill använda medicin. Något man däremot alltid bör ha med sig när man är ute i naturen är en fästingpincett. Det finns många olika utföranden som alla har det gemensamt att de enkelt, säkert och snabbt kan ta bort fästingar från hund- och kattpäls. Tänk slutligen på att du aldrig får vrida eller trycka på baksidan av fästingen i samband med borttagningen, eftersom det kan göra att fästingen “går sönder” och därmed främjar möjligheten att överföra smittämnena.